Ulrich Gütter
Åren 1991 och 1992 genomfördes kommunaliseringen av den svenska skolan. Kommunaliseringen bygger på begreppet en skola för alla och härstammar från 1980 års skolreform. I centrum för kommunaliseringen var den socialdemokratiska regeringen med skolminister Göran Persson i spetsen. I sökandet efter artiklar och kommentarer är det övergripande intrycket över kommunaliseringens effekter negativt och går över blockgränserna. Exempelvis kan nämnas yttranden som”kriminaliseringen” (anonym lärare från Visby) eller ”misslyckad kupp”¹ eller ”den enskilt största katastrof som drabbat den svenska skolan”⁴.
Vad innebar då Kommunaliseringen?
I denna deluppgift vill jag försöka beskriva viktiga drag som kommunaliseringen fört med sig och visa på skillnader jämfört med det tidigare systemet. Kommunaliseringen är ett oerhört omfattande och laddat tema och dessa rader ska ses som en första ansats och bör givetvis läsas med kritiska ögon. Kommunaliseringen handlade om en decentralisering, att ansvaret att organisera undervisningen för skolan flyttades från staten till kommunen. Från att tidigare varit anställda av staten blev nu lärare anställda av kommunen. Den svenska skolan sågs som ett stort företag och ett företagsekonomiskt synsätt fungerade som ledstjärna i denna omvälvande process. Skolöverstyrelser och länsskolnämnder avskaffades och ersattes av Skolverket.
Skolverket
Skolverket tilldelades begränsad kontroll. Grundläggande funktioner var uppföljning och utvärdering av bl. a. läro- och kursplaner samt utveckling genom bl. a. forskning och skolutveckling. Statens roll att reglera och kontrollera ersattes med mål från centralt håll, målstyrning, där den enskilda skolan skulle fungera som en lärande organisation. En annan viktig punkt rörde valfrihet, både skola och elev skulle kunna styra utbildningen genom val av utbud respektive val av ämnen ( Martås 1996). En underton av förhoppning om ökad kreativitet och flexibilitet hos skola och enskild elev finns här klart att utläsa.
I samband med kommunaliseringen avskaffades dock läromedelsinspektionen med skolböckernas kvalitetsgranskning. Som kritik kan här framföras att föräldrar sedan fått svårare att erhålla överblick över barns studier och svårigheter för barnet att fördjupa sig i enskilda ämnen⁴.
Före kommunaliseringen hade staten ansvaret för skolan med tre viktiga styrinstrument:
läroplaner
lagar
statsbidragsbestämmelser
Läroplanerna innehöll direktiv som t.ex. hur många timmar ett visst ämne skulle ha och vilket innehåll. Lagarna med skollagen, regler om exempelvis skolplikt och hur undervisningen ska bedrivas, och därtill kompletterande skolförordningar, mer detaljerade föreskrifter av skollagen, utgjorde grundtonen. Resurserna för skolverksamheten kom främst genom statliga bidrag och vidare genom kommunala anslag där den senare utgjorde ett finansiellt extra aggregat för svagare elever och där utdelning skedde med hänsyn till kommuns storlek samt social status (Martås 1996).
Kommunen som arbetsgivare
Med kommunen som arbetsgivare innebar kommunaliseringen ökad frihet i utformning av läro- och kursplan för den enskilda skolan. Lärare, elever och skolledare skulle nu omforma nationellt uppsatta mål till mål i undervisningen i den enskilda klassen. Nationellt uppsatta mål kan t.ex. vara en viss nivå av ämneskunskap i engelska som skall garanteras efter årskurs nio. Målen utvärderas och följs sedan upp av skolverket- målstyrning. Att målen för skolan sedan varit mer abstrakta och svåra att greppa är en annan fråga. I boken ”Det går inte att styra med mål” förklarar Björn Rombach att svårförståliga mål försvagar möjligheten till målstyrning och omintetgör utvärdering. Vidare visar Rombach på avsaknaden av belöningssystem för uppnådda mål och att sådana dessutom är svåra att upprätta (Martås 1996).
Resursfördelning
Den för många känsliga punkten är de finansiella resurser som möjliggjorts skolan. Det framgår klart att kommunaliseringen innebar att skolan blev en av flera verksamheter att hantera för den enskilda kommunen. Enligt en artikel från Dagens Nyheter, november 1995, visar att resurserna för grundskolan från 1991 till 1994 minskat med 7,5 procent (Martås 1996). Det uttrycks vidare i debatten att skolan genom åren fått fungera som budgetregulator i kommunernas händer². Vidare framgår det att lärarna har halkat efter i lön till en till följd av kommunaliseringen³. Det finns dock andra röster som ställer kommunaliseringen i ett annat ljus. Enligt Östgöta Correspondenten från juni 2008 anses det grovt förenklat att skylla alla strypta resurser på Kommunaliseringen och dåvarande skolminister Göran Persson. Man måste komma ihåg att Sverige i början på 90- talet befann sig i en svår ekonomisk kris och att skolan under statens vingar även hade fått ta sin del.
Elevinflytande
En ny skollag som anpassade sig efter kommunaliseringen och rättade sig efter övriga verksamheter inom kommunen trädde i kraft. Ökat föräldrar- och elevinflytande var en viktig ingrediens i formandet av en ny skola. I regeringens proposition från 1988/89 skall elever och föräldrar redan på låg- och mellanstadiet utbildas för att aktivt kunna delta i arbetsämnes konferenser. Skolminister Göran Persson: ”Lärare, föräldrar och elever bör få större inflytande i skolan”(Kommunaliseringen av gundskolan i Sverige 1991, sid. 195). Enligt läroplanen från 1994 intar elevens rätt till inflytande en klar position samt skolans skyldighet att samarbeta med hemmet (Martås 1996). I en artikel från Lärarnas tidning 2008 klargör nuvarande skolminister Jan Björklund att kommunens roll historiskt sett är inriktad på att stötta de svaga vilket gjort att skolans omsorgsuppdrag betonats på bekostnad av läraruppdraget, dvs. undervisningen. Att värna om de svaga kan klart identifieras som en viktig programpunkt för Kommunaliseringen.
Krav på personal
Kommunaliseringen förändrade synen på skolledning och lärare. I den nya skollagen 2 kapitel 2 § noteras att skolledaren eller rektorn på skolan genom utbildning och erfarenhet ska ha förvärvat pedagogisk insikt (Kommunaliseringen av grundskolan i Sverige 1991, sid 134). Detta ska jämföras med det tidigare kravet att rektor ska vara behörig lärare. Detta signalerar förenklade processer för kommunala beslutsfattare vid anställande av rektor.
Kraven på den enskilda läraren beskrivs i den nya skollagens andra kapitel 3-5 §. Utbildningen ska vara adekvat men undantag får göras vid brist på personal, särskilda behov hos elev, eller då likvärdig kompetens kan påvisas eller lämplighet antas (Kommunaliseringen av grundskolan i Sverige 1991, sid 134).
Lönemässigt tillhör inte lärare de mest välbetalda akademikerna. Som kommunalt anställd akademiker dominerar fackförbunden LO och Kommunal vilket gör det svårt för lärarkåren
att skönja betydelsefull förändring bland andra kommunalarbetare. Här tycks endast ökat statligt ingrepp kunna åstadkomma något om man vill tro på nuvarande skolminister Jan Björklund. Faktum är att nuvarande skolministern i en artikel från Lärarnas tidning, mars, 2008, säger sig uppleva betydande stöd från den nuvarande oppositionen i den statliga frågan. Metta Fjelkner, ordförande för lärarnas riksförbund pekar på att konsekvenserna av kommunaliseringen ännu inte utretts på central nivå och kräver att regeringen tillsätter en utredning³.
Referenser
¹Björn, Gösta (2008). Kommunaliseringen av skolan – en misslyckad kupp,
Östgöta Correspondenten, 20 maj.
²Bremer, Richard (2008). Kommunaliseringen var rätt, Östgöta Correspondenten, 3 juni.
Edlund, Ulf (2008). Statlig skola – realism eller retorik? (Elektronisk) Lärarnas tidning, nr 4.
Publicerad: 3 mars.
Tillgänglig: http://www.lararnastidning.net/LT_Output_2005.asp?CategoryID=8752&ArticleID=388382&ArticleOutputTemplateID=92&ArticleStateID=2.
Fjelkner, Metta (2009). Utred Kommunaliseringen, Östgöta Correspondenten, 6 mars.
³Fjelkner, Metta (2008). Statens kaka inte alltid godast, Östgöta Correspondenten, 14 maj.
⁴”Framtid”, Johnny, Skolans kommunalisering, Skoldebatt, nätverk för en bra skola åt alla.
Tillgänglig:
http://members.fortunecity.com/valfrihet/nytt/kommun.htm
Martås, Ernhold (1996). Kommunaliseringen av grundskolan i Sverige1991. Mag. uppsats.
Pedagogiska institutionen, Lunds universitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar