Gemensam skola i förändring

”En skola för alla” upplevs som något eftersträvansvärt i alla politiska läger. Men begreppet kan tolkas på olika sätt. En tolkning kan vara att skolan bör erbjuda en mängd valfriheter och inriktningar att alla ska kunna hitta sin egen nisch. Det skulle också kunna tolkas som att skolan ska hålla samma kvalité oberoende var i landet man föds eller vilken skola man går på. Ytterligare en tolkning är att svag som stark elev ska kunna slutföra grundskolan och få det stöd du behöver.

Vi har i denna undersökning tittat på hur två olika skolsystem kan relateras till begreppet ”en skola för alla”. Dels det svenska systemet som traditionellt är byggt på gemensamhet där elever inte delas upp under grundskolan, dels det tyska som bygger på individualism och där en tidig uppdelning i olika studiespår sker.
Den svenska skolan befinner sig ofta i blåsväder. Vissa menar att den tillåtits bli alltför ”flummig”, medan andra fasar för att en militärisk ordning nu inrättas i skolan. Det enda som är säkert är dock att skolan genomgår en snabb förändring med en ny skollag på remiss. Vi har utifrån förslaget tittat på om skolan kommer bli än mer ”en skola för alla”, i tyskt, respektive svensk tappning.


Den gemensamma skolan - en skola för alla?
Vuxna svenskar i arbetsför ålder har i regel gått i den gemensamma skolan. Efter andra världskriget påbörjades bygget och det har funnits med så pass länge att det upplevs som det självklara. Självklart att skolan ska vara en plats i samhället där olika barn möts, oberoende kön, klass eller etnicitet.

I början av 1990-talet påbörjades en våg av förändringar i det svenska samhället. Framförallt ifrågasattes den offentliga sektorn. (Thoursie, 1994, s.153)
Skolan blev utsatt för konkurrens och fristående skolor blev ett allt vanligare inslag. Kanske var detta ett första steg till de förändringar vi kan se idag inom skolan.
Vi börjar med att bena ut meningen med begreppet ”den gemensamma skolan”, för att sedan sätta fenomenet i en historisk kontext.

Den senaste skollagen utfärdades 1985. Men har årligen setts över och genomgått förändringar. En mer genomgripande förändring av skollagen är under uppsegling och ett förslag är ute på remiss till och med 2009-09-01. Enligt regeringen förvänta den nya skollagen träda i kraft 1 juli, 2011. (Regeringen, 2009a)

Skolplikten är en viktig faktor. Den gäller från höstterminens start det år man fyller 7 till vårterminens slut det år man fyller 16 år. Det innebär att skolplikten i Sverige är kortare i jämförelse med exempelvis Belgien och Tyskland.
En gemensam skola innebär att alla barn och ungdomar får tillgång till samma utbildning. Den gemensamma skolan sträcker sig lika långt som skolpliktsåldern och regleras i skollagen. Den vilar på starka politisk ideal om motverkande av diskriminering.
”Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet...”
Vidare står att läsa:
”Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar” (Studentlitteratur, 2008)
Skolans framväxt som en naturlig del av samhället är tätt sammankopplad med ekonomiska och industriella framsteg. Sverige var ända in på 1800-talet ett bondesamhälle där alla familjemedlemmar behövdes på gården. Det var först när barn inte längre behövdes i produktionen som de kom till skolan.

Den första skolan, som inte stod under kyrkan eller förbehölls överklassen, inrättades 1842 och kallades folkskolan. Det var också första gången som skolplikt infördes i Sverige. För de familjer som fortfarande bodde på landsbygden fanns nu inte längre något annat val än att låta barnen gå i skolan.

Sverige utvecklade under hundra år ett parallellskolesystem. Folkskolan bedrev en folkfostrande undervisning av arbetarklassen medan läroverken som vände sig till överklassen ägnade sig åt bildning. Efterhand instiftades även realskolan som blev en brygga mellan den fyra- till sexåriga folkskolan och högre studier. För flickor fanns även möjlighet att gå i flickskola.
(Andersson m fl, 1995, s.8-9)

I början av 1940-talet var uppfattningen att det svenska skolsystemet var sämre än andra jämförbara länders. En utredning arbetade under decenniet för att komma med nya förslag på hur skolverksamheten skulle bedrivas. 1950 påbörjades enhetsskolan med nioårig skolplikt för alla på försök. (Thoursie, 1994, s.19)

Debatten var under perioden stark kring enhetsskolan och slopandet av det parallella systemet. Thoursie (1994) menar att en viktig faktor till att Sverige valde gemensam skolgång var andra världskrigets slut. Tyskland var tidigare mönsterbildande för det svenska skolsystemet, med sin starkt differentierade skola. Nu var nationen besegrad och andra länder som USA och England seglade upp som inspiration istället.

Skolkommissionens utredningen som senare slogs fast 1950 underströk också vikten av att skolan skulle fostra demokratiska och kritiska medborgare i en demokrati. I utredningen beskrev de bland annat skolans uppgift:
”Att utveckla fria människor, för vilka samarbetet är ett behov och en glädje.”
(Hjelm-Wallén, 2001, s.72)

Vidare beskriver Hjelm-Wallén skolutvecklingen som långsam framtill 60-talet. Det ska ha berott på landsbygdens ekonomiska eftersatthet. År 1962 kom skolförordningen där för första gången grundskolan upprättades. Eleverna gick sex år tillsammans för att sedan de resterande tre åren inrikta sig inom specifika ämnen, det sista året valde de mellan nio olika inriktningar varav en var studieförberedande. Slutet av samma decennium innebar förändringar igen, 1969 kom nästa förordning. Nu delades inte klassen upp inför de sista tre åren. Dock var en tredjedel av tiden vikt åt specifika karaktärsämnen varav eleven behövde en viss sammansättning för att studera vidare till gymnasiet. Den följande läroplanen, 1980, tog dock det slutgiltiga steget och möjliggjorde för alla att läsa vidare på vilket gymnasieprogram som helst efter avslutad grundskola. (Andersson m fl, 1995, s.9)

Vi har nu snirklat oss igenom skolhistorien och är framme i de större politiska förändringar som skedde i samhället under nittiotalet. Skolan var bara ett av de områden som stod inför en rad förändringar i och med genomslaget för tankegodset från nyliberalismen i den svenska politiken. Andra områden som utsattes för privatisering var vården, kollektivtrafiken och i vissa svenska städer till och med dricksvattenförsörjningen. Skolpeng infördes 1992 och möjliggjorde ökad valfrihet för elever och deras vårdnadshavare inom skolan. Med förhoppning om pedagogisk förnyelse, ökad mångfald och allmän kvalitetshöjning lät man de olika skolorna nu konkurrera om eleverna sinsemellan (Agebjörn, Elmqvists, 2004). Varje elev tog med sig ett belopp knutet till sin skolgång. Det lade grunden till utbyggnaden av den fristående skolan.

Det parallella skolsystemet – en skola för alla?
Tyskland. Ett land som ligger nära Sverige rent geografiskt, men även kulturellt. Det tyska skolsystemet skiljer sig dock radikalt från det svenska. Genomgripande förändringar av den svenska skolan har de senaste decennierna stått som spön i backen. Hur ser då skolsystemet ut på andra sidan Östersjön, och på vilket sätt lever det upp till målet om en skola för alla?
För oss svenskar kan det tyska skolsystemet verka komplicerat. En grundläggande skillnad mellan Sverige och Tyskland är att sistnämnda har en skola som är mer uppdelad i olika nivåer, ett parallellskolesystem.

Grundskolan omfattar endast de fyra första åren varpå en uppdelning av eleverna görs. Till grund för denna uppdelning ligger lärarens bedömning av eleven, men slutgiltigt ligger valet hos föräldrarna. De skolformer som finns att tillgå är Hauptschule, Realschule samt Gymnasium. Hauptschule är en yrkesförberedande utbildning, där eleverna slutar skolan efter årskurs nio, för att sedan söka in till en yrkesskola. Utbildningen som sedan följer är en kombination mellan studier på yrkesskolan och praktisk utbildning på en arbetsplats. Väljer man Realschule läser man ytterligare ett år. Liksom eleverna från Hauptschule kan eleverna från Realschule fortsätta utbilda sig på yrkesskolor när de gått ut skolan. Till skillnad från Hauptschule-eleverna kan även de som studerat på Realschule välja en gymnasieskola med yrkesinriktning. Den tredje skolformen kallas Gymnasium och har vissa likheter med sin namne i vårt svenska skolsystem. Efter avslutat gymnasium erhålls en Abitur, studentexamen, som ger behörighet till högre studier. Väljer man denna skolform läser man till och med klass tolv eller tretton
Dock finns det också i Tyskland skolor där eleverna inte delas upp, Gesamtschule, även om detta inte är lika vanligt förekommande. (Tyska ambassaden i Stockholm, 2009; Edling, 2009)
Det tyska skolsystemet är kort sagt mer differentierat än det svenska, och borde därmed rent teoretiskt bättre kunna ta till vara på den enskilda individens förutsättningar på bästa sätt. Med andra ord borde det stämma in på devisen, en skola för alla. Men gynnar systemet alla elever?
Den senaste PISA-undersökningen (PISA 2000) pekar inte i den riktningen. Enligt OECD (Organisation for Economic Co-Operation and Development) framgår det av resultaten från undersökningen att det tyska skolsystemet inte alls är lika framgångsrikt som det kan te sig på pappret. Tvärtom presterade de tyska eleverna i flertalet kategorier sämre än de svenska jämnåriga eleverna. Enligt svensk press slog resultatet ned som en bomb i tysk skoldebatt. I Svenska dagbladet skriver Tomas Lundin:

”Resultaten från OECD:s utbildningsstudie Pisa har knäckt tyskarnas självförtroende.”
( Lundin, 2007)
Vidare menar OECD att den tidiga uppdelningen av elever är missgynnsam för flera elevgrupper och leder till snedrekrytering.
”Barn från rikare familjer har nästan sex gånger så stor chans att gå ut gymnasiet än lika begåvade barn från sämre ställda familjer”, konstaterar chefen för PISA-studien, Manfred Prenzel (Lundin, 2007)

Det är med andra ord snarare sociala och ekonomiska faktorer än resultatet i skolan som avgör elevens framtida studieval. Speciellt utsatta är barn med invandrarbakgrund, en stor minoritetsgrupp i Tyskland utgörs av turkar. Undersökningen visar att elever från denna grupp kunskapsmässigt ligger långt efter i skolan i jämförelse med tyska elever i samma ålder. (Lundin, 2007).

Trots den hårda kritik som riktats mot det tyska skolväsendet verkar lösningen på problemet ännu inte ligga inom räckhåll. Förvisso har den tyska skolan förbättrats. Dock anser OECD fortfarande att alla barn i Tyskland inte har samma möjligheter när det gäller utbildning. Även antalet elever som läser vidare på högskola och universitet är för få. (Edling, 2009)
De förändringar som tycks nödvändiga att genomföra försvåras av det tyska skolsystemets decentraliserade prägel. Till skillnad från Sverige där stora beslut rörande skolan fattas på nationell nivå har i det federala Tyskland varje delstat makt över sitt eget skolsystem. I traditionellt konservativa delstater som exempelvis Bayern, ser man hellre en satsning på det skolsystem som redan finns. Istället för steget mot en mer enhetlig skolform diskuteras, i likhet med Sverige, elitanpassad undervisning (Lundin, 2007).

Samtidigt finns det tecken som visar på en skola som rör sig i motsatt riktning, varav Berlin är ett exempel. En ny skolreform väntas träda i kraft från läsåret 2010/2011. Förändringen kommer medföra att skolformen Gymnasium kvarstår, men att de båda andra: Haupschule och Realschule tillsammans kommer att bilda en gemensam skola under namnet Sekundarschule. (Edling, 2009) Den planerade reformen kommer medföra att man i Tyskland närmar sig det svenska skolsystemet. Detta glädjer troligtvis före detta förbundskanslern Gerhard Schröder som propagerade för ett skolsystem liknande det vi har i Sverige. Ett flexiblare skolsystem där elevens framtida studiegång beslutas senare än den gör i dagens tyska skola. (Lundin, 2007). Även det största lärarfacket, GEW (Gewerkschaft Erziehung und Wissenschaft) är inne på samma linje, men anser samtidigt att reformen inte är tillräcklig. Fick GEW bestämma skulle skolan förvandlas mer eller mindre till den svenska modellen, det vill säga att eleverna skulle läsa helt tillsammans till årskurs nio eller tio. (Edling, 2009)

Problemet i den tyska skolan tycks dock vara mer mångbottnad än så. Faktum är att det redan även i Tyskland finns skolor som liknar den svenska i kravet på att eleverna ska tillbringa sin skoltid tillsammans. Precis som i Sverige är det många som menar att det är bristen på resurser som är avgörande. Det ropas i debatten efter mindre klasser, mer personal och höjda lärarlöner. Inte minst behöver lärarna vidareutbildas för att ett nytt system ska kunna fungera.
”Facket kräver vidareutbildning av realskolans lärare inför reformen, eftersom de är ovana vid att arbeta med så heterogena grupper. De behöver lära sig att differentiera sin undervisning”, säger Norbert Gundacker, vice ordförande för GEW i Berlin. (Edling, 2009)
Slutsatsen man kan dra av detta blir att det inte spelar någon roll om man avskaffar den uppdelade skolan, om inte lärarna får det stöd de behöver i takt med att skolan reformeras. Först när både lärare och elever kan trivas i skolan kan man börja tala om en skola för alla. Och detta sätt att tänka torde man kunna applicera på såväl tysk som svensk skola, oavsett om eleverna delas upp eller ej.

Förändring i den gemensamma skolan - en skola för alla?
Den förste oktober 2009 är slutdatum för att skicka in remissvar på den nya skollagen. Till själva lagförslaget medföljer en motivtext. Där beskriver lagförfattarna bakomliggande tankar till de förändringar som föreslås i och med den nya lagen. De beskriver också tänkbara utfall av förändringen. Vi fokuserar på grad av gemensamhet respektive differentiering inom skolan.
I förslaget till ny skollag lyfts möjligheten till att upprätta profilklasser inom grundskolan fram.
”Profilklasser upplevs som ett naturligt och positivt inslag i den svenska skolan och bidrar till att skapa en mer dynamisk utbildning, där alla elever får möjlighet att förverkliga sin fulla potential.” (Regeringen, 2009b)

Enligt tidigare förordningar har endast profilklasser godkänts inom estetiska ämnen som dans och musik. Ansökningsförfarande har då fått innebära färdighetstest. Med det nya förslaget ges möjlighet för skolor att inrätta profilklasser i andra ämnen och även då upprätta ett ansökningsförfarande där färdighetstest är en variabel. Utgångspunkten för antagning till grundskolan är fortfarande närhetsprincipen. Författarna pekar på att lagförslaget bör tolkas så att profilklasser först och främst är meningen från och med årskurs sju men att det ska vara tillåtet för skolor att erbjuda profilklasser från och med årskurs fyra.
Fristående skolor ska enligt det nya förslaget jämställas med skolor som har kommunal huvudman. De ska vara öppna för alla som är berättigade till utbildning på grundskolenivå. Dock får de neka elever som är i behov av särskilt stöd med anledning av att det skulle vålla större organisatoriska svårigheter för skolan att ta emot eleven. Eleven får då söka sig till den kommunala skolan i kommunen istället. Att den fristående skolverksamheten inom en kommun ska jämställas med den kommunala innebär att betygshandlingar insändes samt att betygssystem anpassas till den kommunala skolan.

Förslaget anger att ett nytt betygssystem inrättas. Istället för Underkänt, Godkänt, Väl Godkänt samt Mycket Väl Godkänt återgår betygsklassificeringen till bokstäver A, B, C, D, E och F. A till E tolkas som godkända resultat, F som icke godkänt.

Sammanfattning
Inrättandet av profilklasser inom svensk skolpolitik är kontroversiellt. Detta kan ske redan inför fjärde klass. Det innebär att det finns utrymmer för skolor att genom färdighetstest urskilja elever från studiemotiverande miljöer, från andra grupper av elever. Risken med en sådan segregation är att skolan inte längre blir till för alla utan att ett A och ett B-lag upprättas, där exempelvis de elever med högutbildade föräldrar går i vissa klasser eller skolor och arbetarklassens barn i en annan klass eller skola. Denna utveckling kan sammankopplas med utförsäljningen av den offentliga sektorn i början av nittiotalet, en förändring som ledde till att fler fristående skolor etablerade sig och konkurrerade med den kommunala skolan.

Motiveringen till profilklassinförandet är dock att skapa en skola för alla och det visar tydligt på att kärnan i frågan kommer ner till retorik. Förespråkare för både gemensamhetsskolan som parallellskolan säger sig vilja ha en skola för alla, även om den skolan ser totalt olika ut beroende på vilket läger som får lägga ut texten. Den slutsats vi kan dra genom denna tydligt avgränsade och korta undersökning är att den svenska och tyska skolan närmar sig varandra från var sitt håll.


Av: Helena Kroon och Erik Lensell


1. Regeringen, 2009a
(http://www.regeringen.se/sb/d/11322/a/128309), Hämtad 2009-09-16, Senast uppdaterad 15 juni 2009.

2. Regeringen, 2009b, DS 2009:25 (http://www.regeringen.se/sb/d/12022) Hämtad 2009-09-16, Senast uppdaterad: 10 aug

3. Edling, Margareta, ”Fakta/Tyska skolsytemet”, Skolvärlden, (http://www.skolvarlden.se-/Article.jsp?article=3146) Hämtad 2009-09-16, Publicerad: 28 maj 2009

4. Edling, Margareta, ”Tysk skola sorterar eleverna för tidigt”, Skolvärlden, (http://www.skol-varlden.se/Article.jsp?article=3143) Hämtad 2009-09-16, Publicerad: 28 maj 2009

5. Lundin, Tomas, ”Underkänt för skolan chockar Tyskland”, Svenska Dagbladet,
( http://www.svd-.se/nyheter/utrikes/artikel_-180554.svd) Hämtad 2009-09-16, Publicerad: 9 december 2004, Senast uppdaterad: 2 november 2007

6. Tyska ambassaden Stockholm, ”Skolor i Tyskland", (http://www.stockholm.diplo.de/-Vertretung/stockholm-/de/seite__tyskland__f_C3_B6r_elever__skolsystemet.html) Hämtad 2009-09-15

7. Lärarens handbok : läroplaner, skollag, yrkesetiska principer, FN:s barnkonvention
(2008). (8, rev uppl uppl.). Lund: Studentlitteratur.

8. Locus : tidskrift för forskning om barn och ungdomar. (2001). [Digital version].

9. Agebjörn, Anika (2004). Grundkurs i globalisering : sänkt pris, kort datum. Stockholm: Leopard.

10. Andersson, Ulrika (1995). Den svenska grundskolans effektivitet. Göteborg:

11. Thoursie, Kerstin (1994). Grundskoleutbildning fakta och perspektiv : [ansvarsfördelningen, läroplanen, kursplanerna, betygssystemet, timplanen, fristående skolor, valfriheten, utvärderingsresultat, internationella jämförelser] (1 uppl uppl.). Stockholm: Fritze. (Publica).