En skola för alla i praktiken

Under temat en skola för alla har vi intervjuat tre olika lärare om deras erfarenheter kring fenomenet. Vi har medvetet valt lärare med olika bakgrund och ålder. Dessutom arbetar de med olika åldersgrupper och ämnen. Syftet med intervjuerna var att undersöka hur begreppet en skola för alla faktiskt fungerar i praktiken. Är skolan verkligen för alla?


Therese är 27 år gammal. Hon arbetar som gymnasielärare i Ystad och har arbetat som lärare i 2 år. Hon är alltså relativt nyexaminerad, vilket gör hennes referensramar i sammanhanget en skola för alla något snävare, men kanske också mer nytänkande i jämförelse med sina äldre kollegors.
Vad innebär konceptet en skola för alla för Therese personligen? Hon svarar fort att individen är viktigast. Alla elever måste bli uppmärksammade och stöttade, oavsett om de är starka eller svaga kunskapsmässigt. Tanken bakom en skola för alla är mycket viktig, tycker Therese. Hon anser att de elever som av olika anledningar presterar sämre än andra oftast får den hjälp de behöver, antingen genom specialpedagogik eller med hjälp av kuratorer, sköterskor och dylikt. Dock medger hon att hon fått erfara att åtgärder funnits till förfogande utan att användas. På frågan om vem eller vilka ansvaret för att en skola för alla faktiskt ska fungera i praktiken tillfaller, berättar Therese att lärarna får bära mycket av ansvaret. – Idag innebär läraryrket mycket mer än att bara undervisa. Vi är inga psykologer, så ibland får man akta sig så att man inte tar på sig för mycket, men det är svårt, kommenterar Therese.
Vidare berättar Therese att många lärare känner att för mycket ansvar vilar på dem, speciellt i förhållande till den ersättning man får för sitt arbete. Det är tydligt att hon upplever det som att lärare förväntas stå för alldeles för mycket av ansvaret för att alla elever ska få den hjälp just de behöver. Therese har personligen varit med om fall där psykiska problem hos elever satt spår i skolarbetet. Då kommunikationen elev och lärare emellan brustit, har det varit mycket svårt att lösa sådana problem. – Som lärare är man inte perfekt. Ibland kan man helt enkelt inte göra något åt de svårigheter som finns, trots att man kartlagt dem, säger Therese. Hon tror att lösningen på problemet egentligen är enkel. – Det behövs större resurser så att fler lärare kan anställas. Att man drar in på lärartjänster drabbar naturligtvis undervisningen, men också mentorskapet. Föräldrakontakten vore bättre om fler lärare delade på den. Lärare har för mycket att göra, och det får både vi själva och våra elever lida för.

Något Therese vill understryka är att elever, i synnerhet gymnasieelever, själva måste ta ansvar för sina studier, oavsett om de har lätt för att lära eller inte. – De måste vilja lära sig, och de måste vara motiverade för att kunna ta del av den hjälp som erbjuds dem.


Ingalill är 55 år gammal och har jobbat som lågstadielärare i trettio år. Hon är just nu verksam på en skola i Ystad och tycker att skolan är för alla. Ingalill jobbar med integrerade klasser och tycker att det fungerar mycket bra. Barn med läs- och skrivsvårigheter har möjlighet att träffa specialpedagoger flera gånger i veckan. Specialpedagogen kommer även till Ingalills klassrum för att hjälpa de barn som behöver extra hjälp. Ingalill upplever att integrerade klasser och en skola för alla fungerar bra till en viss gräns. Men om skillnaderna i inlärningen mellan individerna blir så pass stora att någon individ inte klarar av att hänga med på någonting som resten av klassen gör måste den eleven få flyttas till en grupp med jämlikar. Ingalill menar att varje elev med svårigheter måste vara i en miljö där han kan lära sig utan att alltid behöva kämpa i motvind. Ingalill berättar att hon inte tycker att det uppstår mobbing eller blir problem bland barnen pga. skillnader i utvecklingen. Hon vill också poängtera att det är väldigt givande att arbeta med barn med svårigheter - både för henne som lärare, men också för andra barn.

Ingalill förklarar att när ett barn stöter på problem i skolan måste ett åtgärdsprogram skrivas. Detta tycker hon är en mycket bra lösning för att barnet ska få den hjälp det behöver. Åtgärdsprogram skrivs i samförstånd med lärare, elev och föräldrar för att barnet ska få den hjälp det behöver både i skolan och hemma. Trots åtgärdsprogrammen menar Ingalill att det är omöjligt att alla barn ska kunna nå samma nivå av kunskap och utveckling i slutet av terminen. – Ibland saknas resurserna på skolan och en del barn har inte egna resurser för att klara samma som alla andra, säger Ingalill. Hon ser gärna att skolan får mer resurser och att de resurserna fördelas rättvist mellan de skolor som verkligen behöver dom. Ingalill tycker att det bästa sättet att jobba på för att alla barn ska nå samma mål, är att ha tillgång till en fritidspedagog för att kunna dela klassen i två grupper när det behövs. Hon anser också att det måste finnas tillgång till specialpedagoger och mer effektiv, kontinuerlig, individuell och daglig hjälp under den period eleven behöver hjälpen. Ingalill tycker egentligen inte att några elever glöms bort, utan poängterar att det är väldigt viktigt att varje dag ha pratat en liten stund med alla elever. Hon menar att de elever som sitter tysta och inte gör något väsen av sig lätt känner sig åsidosatta om inte de också uppmärksammas. Om Ingalills skola skulle få fler resurser skulle Ingalill vilja satsa dem på att ha mer utbildade pedagoger i skolan - fler vuxna per barn.


Bengt är biologilärare på gymnasiet och har arbetat som lärare i ca 10 år. Han är 43 år gammal. På skolan finns självklart elever med olika lätt för sig att tillgodogöra sig kunskap. Bengt berättar att det på skolan finns en vilja att göra mer för de elever som egentligen behöver mer tid för inlärning, men från ledningen erbjuds inte tillräckligt mycket pengar för detta vilket går ut över tiden som kan ägnas varje enskild elev. Dagens kursgymnasie är utformat på så sätt att eleven skall klara kursen efter ett visst antal timmar. Men alla elever klarar inte detta utan hade egentligen behövt mer tid. En tid som alltså inte kan tillhandahållas. – Det är i första hand rektorns ansvar att se till att elevernas problem kan lösas, men ofta trillar detta ansvar ner på lärarna som har svårt att göra något åt det.
Idag råder stor byråkrati över betygssystemet och man sätter hellre ett G än ett IG, eftersom ett IG innebär fler arbetstimmar för läraren och mycket extra arbete. En annan svårighet lärarna upplever är att elever kan komma från olika grundskolor med olika kunskaper, men med samma betyg. Detta gör det svårt för läraren att anpassa sin undervisning och därmed få alla elever att känna intresse och motivation för undervisningen. Bengt önskar att målen för respektve betyg i grundskolan ska bli klarare så att betyget alltid speglar specifik kunskap och inte lika mycket speglar vilken skola eleven kommer ifrån. Dagens betygsinflation och betygskonkurrens mellan grundskolor har trissat upp betygen så att en lärare inte vet vad en elev med ett visst betyg egentligen förväntas kunna. Bengt beskriver att elever som nyligen kommit till Sverige eller inte hunnit lära sig svenska är en hårt drabbad grupp i frågan. Biologi, som är Bengts ämne, är ett mycket verbalt ämne och är svårt att anpassa till en individ som inte hanterar det svenska språket. – Då måste eleven lära sig både svenska och biologi.

Skribenter: Tobias Palmberg, Ellinor Hagstadius och Märta Sonesson